Korallrev är som sagt av stor betydelse för befolkningen i tropiska havsområden. De skyddar kusten, fungerar som en viktig proteinkälla för lokalbefolkningen, och har även på sistone blivit av stort kommersiellt intresse för både turismen och fiskerinäringen. Korallrev är dock hotade, och ofta på grund av mänskliga aktiviteter. Förorening, sedimentation och överfiske är några exempel, och globalt sett är majoriteten av alla korallrev påverkade av mänskliga aktiviteter (se Reefs at Risk).
   Orsakerna till dessa hot, liksom misslyckandet med att reagera på dem, kan i de flesta fall spåras tillbaka till två fundamentala problem: en bristande förståelse för korallrev och ett ointresse i att visa något sorts ansvar för dem. Bristande förståelse finns på alla nivåer, och går från dålig vetenskaplig kunskap till misslyckandet med att framföra befintlig kunskap till beslutsfattare och allmänheten. Den detaljerade kunskapen om korallrev ökar emellertid snabbt, och idag vet vi till stor del hur korallrev fungerar. Både sociologer, ekologer, jurister och ekonomer känner till fördelarna med korallrev, och om denna kunskap kunde spridas globalt, till allmänheten, skulle flera av dagens problem snabbt försvinna. Men informationen sprids inte tillräckligt snabbt, och både allmänhet och beslutsfattare är omedvetna om den kunskap man idag har om korallrev.
   Bristen på ansvar är emellertid en större utmaning. Korallrev ligger ute tills havs, och ses i nästan hela världen som en allmän resurs, tillgänglig för alla. Problemet uppstår emellertid när befolkningsmängden ökar kraftigt, och för många försöker utnyttja en gemensam resurs. Människor försöker helt enkelt ta så mycket som möjligt innan någon annan gör det. På grund av att det även på samhällsnivå saknas ansvar för korallrev gör man sällan något för att kontrollera externa aktiviteter som dumpning av miljögifter. I terrestra ekosystem skulle det vara otänkbart att andra personer, företag eller samhällen dumpar miljögifter på grannens tomt, men för korallrev är det här en realitet, och eftersom de är en gemensam resurs som ligger under vattenytan, osynlig för allmänheten, görs sällan något.
   Människan kan dock göra något. Först och främst måste forskningen om korallrev fortgå och nya skötseltekniker utvecklas. Även utbildning måste prioriteras, liksom överföringen av kunskap mellan olika grupper och instanser. För att tackla de problem som finns ute i fält måste det dock finnas skötselstrategier, åtgärder som skyddar den allmänna resurs korallrev är. Den här delen av hemsidan kommer att koncentrera sig på dessa åtgärder och börjar med de samhällen som på ett traditionsenligt sätt har skött korallrev i hundratals år.


Traditionsenlig skötsel av korallrev

Människor har exploaterat korallrev i tusentals år, och det har med tiden också resulterat i ett mer kontrollerat utnyttjande hos lokala kustsamhällen i speciellt Stilla Havet. Den kanske mest utbredda och effektiva metoden är att korallrev, eller vissa resurser hos korallreven, ägs av särskilda samhällen. På så sätt ligger det i ägarens intresse att inte utföra något överfiske. Inom dessa områden där ägande förekommer har det också tillkommit ytterligare regler och traditioner som stärker det kontrollerade utnyttjandet. Särkilda områden kan vara stängda för fiske under perioder eller till och med permanent, och att tabubelägga vissa korallrev i månader eller till och med år är fortfarande vanligt i vissa länder. Andra traditioner har permanent förhindrat utnyttjandet av särskilda resurser eller konsumerandet av specifika arter.
   En förståelse för korallrev är minst lika viktig för traditionsenlig skötsel av korallrev som andra former av skötsel, och kunskapen kan vara omfattande hos traditionella kustsamhällen. Exemeplvis är kännedomen om flera korallrevsfiskars fortplantningscykler och levnadsplatser stor, och medan sådan kunskap är nödvändig vid exploaterandet av dessa arter har det också lett till restriktioner. I vissa byar på Palau, en ö-nation i västra Stilla Havet, var det exempelvis förbjudet att fånga särskilda fiskarter vid deras fortplantningsplats. Sköldpaddor fick vanligtvis inte heller fångas förrän efter de lagt sina ägg, och bara en viss andel av äggen kunde dessutom plockas.
   I flera samhällen har ytterligare restriktioner även gjort att olika sociala grupper haft olika rättigheter. På ön Yap i Mikronesien i västra Stilla Havet fanns det exempelvis en hierarki en gång i tiden där kvinnor och barn, liksom "lägre" klasser, endast fick utnyttja de enklaste fiskemetoderna och fiska i tidvattenpölar och floder. Andra grupper fick använda mer sofistikerade tekniker som krok och lina och fällor, medan mer ansedda samhällsmedborgare fick utnyttja nät och fiska från kanoter.
   Västvärldens inflytande har dock förändrat flera traditionella kustsamhällen. De första förändringarna kom med mer effektiva fiskemetoder, och de kulturella och traditionella värdena har därefter successivt fortsatt att försvinna, bland annat beroende på att det i flera områden finns en strävan efter en västerländsk livsstil. I vissa områden, inklusive avlägsna öar i Stilla Havet, har alla metoder för traditionsenlig skötsel av korallrev förlorats. De kvarstår dock i andra delar av världen, och flera länder anstränger sig nu för att erkänna lokalt ägande av korallrev. Där detta sker uppkommer återigen möjligheterna till att sköta korallrev på samhällsnivå. I dessa fall skulle mer moderna, västerländska skötselstrategier vara olämpliga eller till och med omöjliga att införa.

Upp


Juridisk kontroll

Att juridiskt skydda korallrev mot kända mänskliga aktiviteter är utbrett. Det krävs emellertid att rättsliga åtgärder upprätthålls, och även om detta kan ske med hjälp av intensivt handlande, är de flesta länder för fattiga för att kunna genomföra så pass dyra verksamheter, samtidigt som de flesta korallrev är för avlägsna. En ökad kännedom om detta problem har resulterat i att länder lagstiftar mer generellt, medan mer detaljerade kontroller på lokalnivå utförs i samarbete med lokala samhällen. På så sätt får dessa samhällen viktig utbildning, och ofta leder ett sådant synsätt även till en känsla av ägande, och då både för den gemensamma resursen (korallreven) och reglerandet av de mänskliga aktiviteterna, något som tydligt skall uppfattas som fördelaktigt för dem.
   Aktiviteter relaterade till fiske är kanske de mest rättsligt kontrollerade. Exempelvis måste kanske en fiskare inneha en licens för att få tillgång till ett fiskevatten, och vissa fiskemetoder kan förbjudas. Ett totalt förbud mot att fiska vissa arter kan också införas för att kontrollera fisket på korallrev, liksom restriktioner som begränsar fångststorleken. Minimistorlekar för arter som exempelvis hummer kan även införas för att försäkra sig om att individer når reproduktiv storlek innan de fångas.
   I och med den ökande turismen måste det även här införas åtgärder som begränsar aktiviteter som fiske med harpun och ankring av båtar i områden med korallrev. Det är även viktigt att kontrollera utsläpp, speciellt i områden som är under utbyggnad. Nu för tiden krävs det dessutom ofta miljökonsekvensanalyser för att få tillstånd till nya byggnationer, och det finns även ett ökande antal lagar som reglerar nya byggnader.
   Lagstiftning kan även användas för att kontrollera de avlägsna mänskliga aktiviteter som är den ursprungliga orsaken till flera av dagens hot mot korallrev. Exempelvis kan aktiviteter relaterade till jord- och skogsbruk kontrolleras, liksom avloppsvatten och andra föroreningar. Att förhindra fällningen av träd på branta sluttningar nära vattendrag är ett tydligt exempel på en sådan åtgärd som både förhindrar erosion och medför positiva effekter på korallrev ute till havs.

Upp


Marina skyddsområden

En av de mest utbredda rättsliga åtgärderna för att skydda korallrev är emellertid marina skyddsområden. De tidigaste exemplen på att avvara områden för bevarandet av växt- och djurliv kommer dock främst från den terrestra miljön och går tillbaka flera hundra år. För den marina miljön var de första skyddade områdena troligtvis korallrev i Stilla Havet som sköttes av lokala kustsamhällen. Marina områden som skyddas enligt lag är emellertid ett nytt fenomen, och i slutet av 1800-talet hade endast ett fåtal platser skyddats på detta sätt.
   En av de mest använda definitionerna för marina skyddsområden fastslår att dessa områden är "any area of intertidal or subtidal terrain, together with its overlying water and associated flora, fauna, historical and cultural features, which has been reserved by law or other effektive means to protect part or all the enclosed environment". Definitionen kommer från IUCN (The World Conservation Union) och inkluderar även områden som mangroveskogar, även om dessa inte införlivar öppet hav. På så vis inkluderas även platser som till största delen är terrestra eftersom de samtidigt innefattar en tidvattenzon.
   Marina skyddsområden inrättas för en mängd olika ändamål som sträcker sig från ett fullständigt skydd av ekosystemen till ett interagerande med mänskligt utnyttjande. För de flesta marina skyddsområden är dock det primära motivet att bevara den biologiska mångfalden, och här har forskare och oberoende organisationer (NGOs; Non-Governmental Organizations) spelat ett avgörande roll för utse dessa platser, medan nationellt och internationellt engagemang har uppmuntrat regeringar till att åsidosätta områden för skydd av biodiversitet. Marina skyddsområden som upprättas utan någon bredare hänsyn till lokala kustsamhällen, och utan någon tydlig uppfattning om kostnaderna och fördelarna, möts dock av motstånd. Ett stort antal av de områden som är uppsatta som skyddade är helt enkelt för dåligt skötta, och även om de är juridiskt skyddade är de ofta ignorerade eller bortglömda ute i fält.
   Utan tillräcklig skötsel kommer flera av de hot som marina skyddsområden står inför att fortsätta att förekomma eller öka. Det krävs att marina skyddsområden erkänns och får stöd av lokala samhällen, samtidigt som det ofta också krävs att tydliga ekonomiska fördelar presenteras. Därför har de flesta lyckade försöken med att etablera marina skyddsområden varit ett resultat av att andra aspekter som främst fiske och turism har beaktats, även om den drivande kraften bakom har varit att skydda den biologiska mångfalden.


Marina skyddsområden och fiske

Överfiske är ett problem på korallrev i hela världen. Där detta förekommer är oftast också de lokala kustsamhällena speciellt beroende av korallreven, vilket innebär att fiskerestriktioner är speciellt svåra att tillämpa. Flera marina skyddsområden har ignorerats eftersom fattigdom och behovet av föda och en inkomst driver människor att fortsätta utnyttja dessa områden för fiske. Nya initiativ har dock kraftigt fokuserat på att involvera lokalbefolkningen. Ett antal mindre områden inom fiskevatten har åsidosatts och skyddas strikt i samarbete med närliggande samhällen, och resultaten har varit anmärkningsvärda. På platser som Apo Island i Filippinerna och Hol Chan Marine Reserve i Belize har fiskbestånden i reservaten ökat kraftigt, medan individer hos vissa arter har nått betydande storlekar. Denna resursrikedom leder till att en ansenlig mängd fisk rör sig ut från reservaten, och fångsterna i angränsande områden har exploderat i storlek, något som man ofta benämner som en spillover-effekt. De sociala och ekonomiska argumenten är tydliga. Inom bara ett år eller två efter att ett område stängts för fiske stiger fångsterna från närliggande fiskevatten, och inom ytterligare 5-10 år nås ännu större och mer hållbara fångster. Ytterligare ekonomiska fördelar har dessutom uppnåtts i ett antal av dessa områden. Fiskrika vatten är populära för dykare, och en välskött turism har bara en liten eller ingen effekt på reservatens fortsatta funktion.


Marina skyddsområden och turism

I flera områden runt om i världen har de ekonomiska och sociala fördelarna förenade med turism börjat att konkurrerar med eller till och med utkonkurrera värdet av korallrev som fiskeresurs. Korallrev lockar miljontals dykare varje år och de betalar gärna mer för att se intakta korallrev. För vissa skyddade områden är turismen av stor betydelse eftersom den finsansierar skötseln och andra upprätthållande aktiviteter. Avgifter för att besöka de marina skyddsområdena på öarna Saba (Saba National Marine Park) och Bonaire (Bonaire National Marine Park) i Nederländska Antillerna betalade exempelvis 60-70 procent av den årliga kostnaden för att driva reservaten 1999, medan exempelvis souvenirförsäljning betalade för större delen av de resterande kostnaderna. Närvaron av marina skyddsområden gör dessutom att inkomsterna för hotell och dykcenter ökar i flera länder, vilket i sin tur resulterar i ökande statliga intäkter.


Mångsidigt utnyttjande av marina skyddsområden

Små marina skyddsområden är förhållandevis lätta att utse och sköta, men de flesta korallrev utnyttjas av ett flertal olika verksamheter, och ofta med skilda eller motstridiga behov. En ytterligare skötselstrategi har därför varit att avsätta ett vanligtvis större område som i sin tur delas upp i mindre zoner som utnyttjas för olika ändamål.
   Ett exempel kommer från Soufriere Marine Management Area på ön Saint Lucia i Karibien. Området täcker 11 kilometer av öns västra kust och utvecklades efter en lång periods samråd med lokalbefolkningen innan det upprättades 1994. Zoner avsattes bland annat för marina reservat där dykning men inte fiske tilläts, och zoner för fiske avsattes typiskt i närheten av dessa reservat. Dessutom avsattes zoner för bland annat ankring av båtar. Sedan 1999 har de tusentals besökande dykarna och båtägarna gjort skötseln av skyddsområdet självfinansierat, och fiskare har rapporterat om allt större fångster från zonerna intill de marina reservaten.

Internationellt skyddade korallrev

Medan de flesta marina skyddsområden etableras på nationell eller till och med lokal nivå, finns det ett antal viktiga platser runt om i världen som har fått ett mer internationellt erkännande genom ett flertal globala och regionala överenskommelser och konventioner. Här ingår bland annat den framgångsrika Ramsar-konventionen, där 20 platser med korallrev inkluderades år 2001, och Världsarvskonventionen, som dittills inkluderade 18 platser innehållandes korallrev.
   I de flesta fall är dessa platser redan skyddade enligt nationell lag, men ett internationellt erkännande är viktigt av flera anledningar. För det första tillförs ett extra "skyddande lager" som kan begränsa destruktiva aktiviteter ytterligare, samtidigt som skötseln av områdena förses med ytterligare stöd, både intellektuellt och finansiellt. Dessutom kan ett internationellt erkännande resultera i ett större internationellt intresse för dessa platser.


Marina skyddsområden världen över

Innan 1960-talet fanns det bara ett fåtal skyddade korallrev, men sedan dess har antalet ökat kraftigt. Precis i början av 2000-talet fanns det 660 marina skyddsområden som inkluderade korallrev, och de som har inrättats hittills varierar i storlek från små marina reservat till två av de största skyddade områdena i världen. Totalt sett täckte de 660 skyddsområdena då 900 000 kvadratkilometer, men två tredjedelar av denna yta togs upp av Great Barrier Reef Marine Park (upprättad 1979; se Inblick: Stora Barriärrevets bioregioner och "Green Zones" ovan) och Northwestern Hawaiian Islands Coral Reef Ecosystem Reserve (upprättad 2000). Den senare ingår dock numera i Northwestern Hawaiian Islands Marine National Monument som upprättades så sent som 2006. Med sina 362 580 kvadratkilometer är detta nya skyddsområde något större än Great Barrier Reef Marine Park som har en storlek på 344 800 kvadratkilometer, och det är idag världens största marina skyddsområde. Nya marina skyddsområden fortsätter också att upprättas i mindre skala, och antalet områden som skyddar korallrev idag överstiger med största sannolikhet de 660 som nämndes ovan med god marginal.
   Från Karta 5 i Kartbanken är det dock tydligt att det finns områden som bara innefattar ett fåtal skyddade områden. Här ingår större delen av Mellanöstern, med undantag för norra Röda Havet, men också de flesta Stillahavsöar. I Stilla Havet är emellertid behovet av att införa marina skyddsområden mindre då det här förekommer traditionsenlig skötsel av korallrev, samtidigt som korallrev generellt sett inte är under samma hårda tryck från mänskliga aktiviteter i Stilla Havet.
   Men även om det idag finns ett betydande nätverk av reservat som skyddar korallrev, och trots att de snabbt ökar i antal, återstår problem. Först och främst är flera av dessa marina skyddsområden ineffektiva, och det är möjligt att fler än hälften bara svagt upprätthålls eller helt ignoreras. Flera andra reservat saknar ett starkt rättsligt skydd. Här ingår ett antal platser som i grunden är terrestra reservat, men som innefattar ett marint område, och även om marina miljöer ingår finns det få eller inga restriktioner som skyddar de marina resurserna, vilket innebär att fiske och andra aktiviteter kan fortgå.
   Det finns dessutom viktiga skillnader mellan terrestra och marina skyddsområden. Den viktigaste är att flera terrestra reservat kan inhägnas och till en viss grad vara självförsörjande. Detta kan emellertid inte korallrev. De flesta korallrev är del av ett större "nätverk" av flera korallrev, och för att individuella korallrev skall kunna upprätthålla sin biodiversitet kan de därför vara beroende av en larvtillförsel från andra korallrev. Ett rättsligt skydd av enskilda korallrev är dessutom inte ett tillräckligt skydd mot långväga hot som förorening och sedimentation. Till och med Stora Barriärrevet påverkas av terrestra aktiviteter som förekommer utanför parken. Det finns dock ett fåtal marina skyddsområden som är av tillräcklig storlek för att potentiellt ha möjligheten att vara självförsörjande, och ett ytterligare fåtal skyddade områden innefattar både korallrev och ett tillräckligt stort landområde för att ge betydande skydd mot sedimentation och förorening. Skyddade områden i speciellt den marina miljön är bara en del av lösningen. För att vara som mest effektiva måste de integreras i andra skötselstrategier, exempelvis bredare rättsliga åtgärder som bland annat tar hänsyn till just terrestra aktiviteter. Denna strategi beskrivs i mer detalj senare (se Integrerade skötselstrategier).

Upp


Andra tillvägagångssätt

Förutom marina skyddsområden, som har ett visst rättsligt skydd, kan även korallrev få skydd från annat håll.


Privat ägande

Trots att endast ett fåtal länder stöder privat ägande av marina resurser finns det antal privat ägda kustområden, inklusive hela öar, som åtminstone till en viss grad förser de närliggande marina resurserna med skydd.


Privata initiativ och oberoende organisationer

Ett antal dykskolor och oberoende organisationer har blivit involverade i övervakningen av korallrev, med ReefCheck som det mest framstående systemet. ReefCheck är ett internationellt initiativ som använder sig av volontärer som övervakar hundratals korallrev i hela världen, och även om det inte innebär direkt skydd är det ett kraftigt verktyg för att bedöma korallrevs tillstånd och lyfta fram naturvårdsfrågor. En annan allt vanligare aktivitet, ofta stödd av dykindustrin, är att volontärer rensar korallrev på exempelvis fiskelinor och nät. Nu för tiden är det dessutom vanligt att se dykcenter begränsa sina kunders aktiviteter, exempelvis genom att förbjuda fiske eller uppmana dem att inte ta på korallerna.


Militärt skydd

Trots de fysiska påfrestningar militära aktiviteter och installationer har på korallrev finns det emellertid också bevis på mer positiva effekter. De flesta av dessa områden är stängda för andra aktiviteter på land, och i det närliggande vattnet är fiske förbjudet. Närvaron av militära styrkor avskräcker dessutom illegala fiskeaktiviteter ytterligare. Den stora amerikanska militärbasen på atollen Diego Garcia i centrala Indiska Oceanen, tillsammans med Brittisk närvaro, har tveklöst en avskräckande effekt i Chagosarkipelagen.

Upp


Konsumenternas roll

Dykindustrins intresse i att bevara korallrev kan vara ett krav från konsumenterna, det vill säga de som betalar för att besöka korallrev. Konsumenter kan bli ett kraftfullt verktyg som tillför ett ekonomiskt incitament för att skydda korallrev. Hotell, liksom dykskolor, inser helt enkelt att turister har intressen i att korallreven är rena och intakta, och skulle kunna förändra sina miljöpraxis i enlighet med dessa. På en annan nivå har vissa samhällen eller individuella fiskerier i Sydostasien fått mer lukrativa och hållbara intäkter genom att köra ut turister till korallrev, och i några få områden har lokala kustsamhällen åsidosatt särskilda områden för tursiter utan något behov av juridiskt skydd.
   I framtiden kan det dessutom vara aktuellt med certifikat som gör det möjligt för turister att undvika områden eller hotell som är stora förorenare eller som inte anstränger sig för att bevara korallrev. I vissa regioner finns det exempelvis planer på betygsätta hotell efter deras miljöpåverkan.

Upp


Akvakultur och artificiella rev

I flera områden med korallrev ökar intresset för akvakultur. Med en alternativ inkomstkälla kan akvakultur reducera antalet fiskare som utnyttjar korallreven och ersätta en del av proteinbehovet från korallrev. Akvakultur kan dessutom utnyttjas för att återinföra vissa arter som har reducerats i antal på grund av överexploatering, och det finns ett antal lyckade exempel. Personligen tror jag att det finns en potential i det här anngreppssättet, och det finns som sagt lyckade exempel på hur akvakultur kan genomföras på korallrev (se Akvakultur). För att undvika miljöproblem liknandes de räkfarmar har skapat, krävs det emellertid att stora resurser läggs på att kontrollera de här aktiviteterna.
   Trycket från fiskare på korallrev kan även minska med hjälp av artificiella rev. Artificiella rev är komplexa strukturer som placeras på havsbotten och vars syfte är att locka till sig fisk, vilket gör dem populära hos fiskare. De är vanligtvis specialbyggda och utnyttjar material från exempelvis bildäck och gjutna betongstrukturer, men också mer sofistikerade strukturer kan användas (se Figur). Även redan existerande strukturer, och då speciellt båtar som sänks i grunda vatten, kan utnyttjas. Utplacerandet av artificiella rev har dock varit kontroversiellt i flera områden med korallrev. Bildäck har kommit på drift och båtar har inte varit tillräckligt rengjorda och läcker olja. Det har dessutom föreslagits att dessa strukturer inte totalt sett ökar fiskbestånden utan snarare attraherar fisk från korallrev till områden där de lättare kan fångas. Trots detta utnyttjas artificiella rev i flera områden som saknar korallrev, och de kan visa sig vara värdefulla och hållbara i vissa miljöer.

Upp


Restaurering av korallrev genom transplantation av koraller

När korallrev har skadats är det viktigt att utföra åtgärder som kan främja deras återhämtning, och transplantationen av artificiellt uppfödda koraller, eller korallfragment från andra områden, har föreslagits som en möjlig åtgärd. Koralltransplantation kan ses som ett sätt att kringgå kritiska stadier i rekryteringen och tidig tillväxt, och kan betraktas som ett verktyg som underlättar restaureringen av korallrev när den naturliga rekryteringen misslyckas. Det är också möjligt att utnyttja koralltransplantation i samband med installationer av artificiella rev som betongblock, tegelpannor och stålstänger.
   Koralltransplantion har utnyttjats i ett flertal studier vars syfte har varit att bedöma möjliga metoder, och så länge förutsättningarna är gynnsamma, har man kunnat visa att ett stort antal korallarter överlever en transplantation. En kritisk del av transplantationen är emellertid själva fastsättandet av korallerna, och förlust av transplanterade koraller har förekommit i samband med våginverkan. Andra faktorer som har spelat in i förlusten av transplanterade koraller är mänskliga aktiviteter, övertäckning av löst substrat och förhöjda temperaturer. Koraller kan fästas till underlaget med exempelvis cement, nålar, lim och ståltråd, men det är en tidskrävande process som kräver dykutrustning, och de stora kostnaderna i samband med fastsättandet gör att koralltransplantationer sällan, om någonsin, är genomförbara då större områden skall restaureras. Det krävs dessutom att flera korallarter transplanteras för att den biologiska mångfalden skall kunna upprätthållas. Möjligheten finns dock att transplanterade koraller attraherar andra korallarter, liksom andra korallrevsorganismer.
   På grund av den stora kostnad som förknippas med koralltransplantationer bör dessa aktiviteter endast förekomma i små, värdefulla områden där det är rättfärdigat att påskynda den naturliga återhämtningen; i områden med skadade korallrev som regelbundet utsätts för störningar bör fokus istället ligga på andra skötseltekniker.
   Även korallers planula-larver skulle kunna placeras ut eller på annat sätt överföras till försvagade korallrev, och i områden där fisketrycket på speciellt herbivora fiskar är stort skulle en aktiv inplantering av fiskpopulationer kunna reducera effekterna av den våldsamma algtillväxt som ofta ses på korallrev efter svåra störningar. Potentialen hos dessa två metoder måste dock undersökas vidare innan de kan utnyttjas i praktiken.

Upp


Integrerade skötselstrategier

En mängd olika typer av skötselstrategier finns alltså tillgängliga för arbetet med att skydda korallrev. Deras framgång är dock beroende av att människor är medvetna om de hot som korallrev står inför, och utbildning är därför ett måste. Den måste i sin tur inriktas på alla nivåer i samhället, från beslutsfattare till kommersiella fiskare, men också på turister och akvariehobbyister och de människor vars livsstil eller affärsverksamhet på något sätt påverkar korallrev genom förorening eller sedimentation. Problemet med globala klimatförändringar kräver dessutom att människor globalt utbildas och blir medvetna om de förändringar människan måste göra för att minska utsläppen av växthusgaser.
   De olika skötselstrategierna kan dessutom inte tillämpas i sin ensamhet. Marina skyddsområden kan som sagt vara effektiva om de får stöd från lokala kustsamhällen, men även om fisket kontrolleras försvinner syftet med reservaten när hotell får släppa ut föroreningar eller skogsskövling inåt land får frigöra stora mängder sediment som skadar samma korallrev. Att integrera flera olika skötselstrategier har därför accepterats och lanserats i flera länder. I grunden innebär det att en hel kustzon, inklusive flodområden inåt land och områden ute till havs, skyddas. En sådan strategi kan, om den sker i samförstånd med lokala intressenter, vara mycket effektiv vid skyddandet av korallrev, men också av andra biotoper i kustzonen. Normalt krävs det rättsliga åtgärder för att kunna realisera den här strategin, men ofta delegeras också kontrollen till lokala verksamheter, vilket ytterligare förstärker känslan av lokalt ägande, något som kan övervinna problemen associerade med gemensamma resurser. Att integrera skötselstrategier och upprätta ett skydd för en hel kustzon är emellertid en utmaning som kräver att olika grupper av människor samordnas, samtidigt som komplex förhandling och konfliktlösning inblandas.
   Förutom utbildning bör dessutom tillhandahållandet av fakta och pågående forskning prioriteras. Exempelvis bör fler övervakningssystem uppföras eller utvidgas. Lika viktigt är det att fortsätta studera olika skötselstrategier och fisketekniker och fortsätta forska om akvakultur och tekniker för restaurering av korallrev. Mer detaljerade studier i ekologi, genetik och oceanografi skulle dessutom kunna öka förståelsen ytterligare för naturliga processer och kopplingar och interaktioner mellan korallrev, vilket kan vara av stor beydelse för skyddandet av korallrev.
   En hållbar skötsel av korallrev är fortfarande det mest förnuftiga angreppssättet, och flera exempel visar igen och igen på att korallrev kan skötas effektivt och att god skötsel lönar sig. Genom att tillämpa olika skötselåtgärder kan korallrev utnyttjas på ett hållbart sätt i generationer.

Upp